Av vilken nationalitet var Copernicus? Denna fråga har tidvis satt heta känslor i svallning men är egentligen helt ointressant eftersom nationalitetsbegreppet knappast hade samma betydelse under den tid Copernicus levde, dvs. övergången mellan medeltid och nyare tid, som det har nu. Vi kan endast konstatera att han var polsk statsundersåte men hade tyska som modersmål. Som yrkesman och i sin sociala belägenhet tillhörde han först och främst den romersk-katolska kyrkan, som under denna tid var den förenande länken i Europa. Kyrkan gjorde ingen skillnad på folk av olika nationalitet. Dess språk var inget av folkspråken utan latinet. Ett språk som Copernicus begagnade sig av både i sin ämbetsutövning och sin vetenskapliga produktion. Latinet var ju då och i ytterligare några århundraden den lärda världens språk. 
I denna uppsats kommer tyska och polska namnformer begagnas i en salig blandning utan något som helst försök till konsekvens. 

Bland Copernicus´ vänner var Tiedemann Giese den som blev mest rasande. Han skrev till senaten i Nürnberg att den skyldige måtte straffas och boken återställas i sitt ursprungliga skick genom att företalet togs bort. Detta skedde dock likväl ej. 

Den 19 februari 1473 föddes i Thorn (Torun) i Sankta Annas gata nr 17 en gosse. I dopet fick den namnet Nicolaus (Mikola). Thorn ligger vid floden Wisla och var vid den här tiden en betydande handelsstad. Barnets fader hette också Nicolaus med efternamnet Kopernikg. Moderns namn var Barbara. 

Vid midsommar 1483 dog fadern i pesten och ansvaret för den nu tioårige sonens uppfostran övertogs av morbrodern Lucas Watzenrode. Lucas hade tagit doktorsgraden vid universitetet i Kraków och hade vidare studerat i Köln och Bologna. Förmodligen hade han ett avsevärt inflytande på den unge Nicolaus intellektuella utveckling. 

Nicolaus studerade först vid skolorna i Thorn. 1491 skrevs han in vid universitetet i Kraków. Här studerade han för den lägsta akademiska graden bacchalaureatus. Han bevistade föreläsningar i poesi retorik och grammatik men kom förmodligen även i kontakt med matematik och astronomi. 

1495 lämnade Nicolaus universitetet i Kraków utan att tagit någon examen. Tiden närmast härefter kom han att tillbringa hos sin morbror Lucas i Ermland eller Warmia. Hösten samma år fick genom sin morbrors försorg en kyrklig befattning, en sinekur vars lön gav honom ekonomisk trygghet för fortsatta studier. Något problem verkar ändå ha uppstått i samband med utnämningen till ämbetet. I vilket fall som helst ordnade det dock upp sig efterhand. Den 20 oktober 1497 erhöll han en fullmakt som domherre och präst i stiftsstaden Frauenburg. Vid den här tiden befann sig emellertid Nicolaus redan i Italien för studier sedan ungefär ett år. 

Under de fyra åren 1496 - 1500 var han inskriven vid universitetet i Bologna. Där ägnade han sig åt ett ett fördjupat studium i diverse läroämnen, men hans huvudintresse var juridiken. Här kom han även i kontakt med de nya intellektuella strömningar som brukar gå under namnet humanismen, och som innebar ett intensifierat studium av de antika romerska och grekiska autorerna. 

På sommaren 1501 var han tillbaka i Frauenburg. Av domkapitlet beviljades han tjänstledighet för fortsatta studier, varför han återvände till Italien med siktet inställt på Padua. Här ägnade han sig åt medicinska studier. Han fullföljde också sina juridiska studier och den 31 maj 1503 tog han sin doktorsexamen i kyrkorätt vid universitetet i Ferrara. Anledningen till att han for till Ferrara för att erövra doktorsgraden lär ha varit att den var billigast där. Han begav sig sedan hem till Frauenburg för att på allvar påbörja sin ämbetsutövning. 

Under de återstående 40 åren av sitt liv tycks han i stor utsträckning ha ägnat sig åt kyrkliga, administrativa ärenden. De rent prästerliga ärendena tycks han ha överlåtit åt en vikarie. Som tidigare nämnts var hans kyrkliga ämbete i mångt och mycket en sinekur, som gav mycken tid över för andra sysselsättningar och personliga intressen. Som praktiserande utövare av läkekonsten vann han en viss ryktbarhet och diverse notiser om hans verksamhet finns bevarade. Dessa visar att han i sina kurer tillämpade den gängse skolastiska medicinens lärosatser, som ju ytterst grundade sig på klassiska auktoriteter och då framförallt på Galenos och hans arabisktalande efterföljare. 

På ett speciellt område utnyttjades Copernicus´ kapacitet mycket av domkapitlet. Det var i den ekonomiska förvaltningen. Hans fallenhet för sådana världsliga ting tog sig också uttryck i nationalekonomiskt författarskap. Detta författarskap utmynnade i en skrift med titeln En metod att mynta pengar utgiven 1523. Valutareformer var ett stort problem i Europa vid den här tiden. Hela världsdelen översvämmades av olika slags mynt. Speciellt akuta var problemen i Polen. Den polska valutans värde minskade dag för dag och kortsiktiga myndigheter gjorde stora förtjänster på att mynta nya pengar, i vilka man efterhand sänkte guld- eller silverhalten. Gott mynt försvann från marknaden och ersattes efterhand av med de mindervärdiga pengarna. Copernicus insåg att en god valuta var nödvändig om man skulle uppnå varaktigt välstånd eller som han själv uttrycker det: "Länder där gott mynt cirkulerar har arbeten av alla slag, utmärkta hantverkare och fullt upp av allting." Mindervärdiga mynt var alltså en olycka. Copernicus framlade sin lilla skrift om myntet som ett betänkande för de preussiska ständernas herredag i mars 1522, dvs. innan den tryckts. På den herredag som hölls i oktober 1523 diskuterades de av Copernicus föreslagna myntförändringarna och man beslöt genom omröstning standardisera den preussiska och den polska myntenheten. I bevarade dokument hänvisar man till Tractatus de monetis Nicolai Copernici. 

Det är inte mycket man vet om Copernicus´ privatliv, men troligen levde han ett strävsamt och tillbakadraget liv i tornet tillhörande domkyrkan i Frauenburg. Hans hushåll sköttes av en Anna Schilling. Detta är den enda kvinna man funnit i hans liv. Men vi skulle inte ha vetat något om henne om det inte varit för nyfikenheten hos en tidigare vän och senare ovän och överordnad  till Copernicus. Det var Johannes Dantiscus, som blev biskop av Ermeland mot slutet av Copernicus´ liv. Dantiscus karakteriseras som talangfull och med ett livligt intellekt. Han hade varit den polske kungens sändebud i Italien, det Heliga landet och arabvärlden. Han var utbildad präst och uppbar kyrkoherdelön från en församling i närheten av Danzig. Som den borne lebeman han var höll han sig med otaliga älskarinnor och hade minst ett illegitimt barn. Emellertid blev han fullständigt förvänd när han blev biskop. Kanske drabbades han av ett nytt sedligt allvar när han skulle övervaka sina prästers moraliska vandel. I fallet med Copernicus kan man även tänka sig att det var ett anfall av svartsjuka. Han hade träffat Anna Schilling och fallit för hennes charm men samtidigt erfarit hennes bundenhet till Copernicus. Han anklagade Copernicus och Anna för skörlevnad. Han kom att förgifta Copernicus´ sista tid med ett antal brev, där han anklagar Anna för horeri. Dantiscus, som i hög grad kom att inrikta sig på Copernicus´ moraliska vandel, krävde den unga husföreståndarinnans omedelbara avlägsnande och slutligen tvingades Copernicus att sända bort sin intima vän och hushållerska. Detta skedde sommaren 1539 när endast några få år återstod av Copernicus´ liv. 

Den 26 juni 1626 ankrade den svenska flottan upp på redden utanför Pillau. Trupper sattes i land och den 1 juli intogs Frauenburg av svenskarna. Man lade därvid beslag på Copernicus´ efterlämnade bibliotek, vilket så småningom hamnade på Carolina Rediviva i Uppsala.

Den världsbild som var den förhärskande under Senmedeltiden var i allt väsentligen densamma som man hade hyllat under den senare delen av Antiken. Den hade kommit till Västeuropa genom arabernas förmedling. Denna världsbild sammanfattades av Klaudios Ptolemaios på 100-talet i en bok med titeln Megalh suntaxiV thV astronomiaV (Den stora sammanfattningen av astronomin). Denna bok var en sammanfattning av de astronomiska kunskaper man hade under Senantiken. Denna bok är ingenting man penetrerar i brådrasket utan den kräver en allvarlig ansträngning. 

Här kan man läsa om vad som var känt om de då fem kända planeternas kretslopp över himlen. Man vet att Ptolemaios gjorde observationer mellan åren 127 och 151. Annars är mycket litet känt om honom som person. Inte mer än att han undervisade vid Mouseion i Alexandria. Så länge man höll fast vid dogmen om den perfekta cirkelrörelsen, dvs. antagandet att planeterna rörde sig i perfekta cirklar, vilket man gjorde ända fram till Keplers tid, så var man tvungen att konstruera ett oerhört invecklat cirkelsystem med cirklar innästlade i varandra för att få observation och teori att någorlunda stämma. Preliminärt antog man att en planet kretsade i jämn fart längs periferin av en cirkel, den s.k. deferenten. Om detta inte visade sig tillräckligt, vilket det aldrig gjorde, så införde man ytterligare en cirkel, epicykeln, vars centrum låg på deferenten. På epicykelns periferi befann sig planeten som kretsade runt epicykelns centrum med jämn fart medan detta centrum i sin tur i jämn fart kretsade runt jorden längs deferenten. I mycket komplicerade fall fick man införa ytterligare epicykler. Deferentens medelpunkt kunde också läggas excentriskt i förhållande till jorden. På detta sätt kunde man göra reda för planeternas rörelse, speciellt den s.k. retrograda rörelsen. 

Epicykeln var inget nytt begrepp utan hade utnyttjats av både Herakleides och Apollonios flera århundraden tidigare. Ett nytt begrepp som Ptolemaios infört var emellertid den s.k. ekvanten. När han försökte beräkna med vilken fart planeterna rör sig runt sina geometriska medelpunkter fann han att denna fart inte blev helt likformig. Han förklarade att dessa avvikelser genom att anta att rörelserna var likformiga bara om de sågs från en speciell punkt, den s.k. ekvanten. Denna var oftast en punkt som låg dubbelt så långt från jorden ute i rymden som den excentriska deferentens medelpunkt. Genom att använda sig av deterenter och epicykler kan man i princip konstruera fram hurudana planetbanor som helst genom att välja förhållandet mellan de hastigheter varmed rörelsen längs deferenten och rörelsen utefter epicykeln sker, t.o.m. kvadratiska banor. 

Vi ska nu inte ytterligare fördjupa oss i den ptolemaiska astronomin utan bara nämna några ytterligare fakta beträffande uppfattningen om planetsystemets dimensioner. Redan på 300-talet före vår tideräknings början hade Eratosthenes bestämt jordens omkrets och därvid erhållit ett värde som inte mycket avvek från det numera accepterade. Vidare kände man avståndet till månen med någorlunda noggrannhet. Hipparchos hade på tvåhundratalet före vår tideräkning fastställt det till 59 jordradier. Det värde vi använder är 60 jordradier. Aristarchos från Samos hade redan ett hundratal år tidigare bestämt förhållandet mellan solens och månens avstånd från oss. Han fick förhållandet till 20 vilket är ca. 20 ggr för litet. Men han hade ändå visat att solens avstånd från jorden är mycket stort med mänskliga mått mätt och att solen därför måste vara flera ggr större än jorden. Efter Alexanders erövringar fick man tillgång till mycket gamla babyloniska bestämningar av stjärnpositioner. Genom att jämföra dessa positionsbestämningar med sina egna upptäckte Hipparchos en systematisk förändring av stjärnornas lägen på himlen i förhållande till vårdagjämningspunkten. Detta tydde på att vårdagjämningspunkten förflyttar sig längs ekliptikan, dvs den bana över himlavalvet som solen tycks beskriva under ett år. Numera tolkar vi detta som att jordaxeln inte ligger helt fixerad i rymden utan beskriver en konisk yta, egentligen en dubbelkon med spetsen i jordens medelpunkt, som tar 26000 år att fullborda. Fenomenet uppkommer genom att jordaxeln lutar mot ekliptikan. Jorden kommer därför att utföra en vacklande rörelse i solens gravitationsfält på samma sätt som en leksakssnurra vars rotationsaxel lutar beskriver en vacklande rörelse i jordens gravitationsfält. Vårdagjämningspunktens s.k. precession leder till att jordens sideriska omloppstid, dvs. året mätt i förhållande till stjärnorna är något längre än tiden mellan två vårdgjämningar, Det är detta senare år, det tropiska året, som styr våra liv. Det sideriska året intresserar främst astronomer.

Grundtanken i Copernicus´ världsbild var densamma som 1700 år tidigare framförts av Aristarchos från Samos. Under sina studier hade Copernicus stött på Aristarchos idéer genom korta andrahandsomnämnanden Aristarchos hade enligt Archimedes´ Sandräkningen skrivit en bok i vilken han försökte övertyga sin samtid om förträffligheten hos den heliocentriska uppfattningen, dvs. den uppfattning enligt vilken man har en stillastående sol kring vilken jorden och övriga planeter kretsar. Tanken på en rörlig jord hade Copernicus även stött på hos pythagoréerna. Men i den pythagoréiska kosmologin hade man inte att göra med en orörlig sol utan med den orörliga s.k. centralelden, kring vilken solen, månen, jorden och de fem övriga på den tiden kända planeterna kretsade. Omkring 1514 förelåg huvuddragen av Copernicus´ nya bild av vårt planetsystem färdigutformad i en liten handskrift, den s.k. Commentariolus, som i tryckt form skulle ha omfattat ett tiotal sidor. 

Den världsbild som Commentariolus gav uttryck för anslöt sig till den gamla antika och medeltida världsbilden i många avseenden. Världsalltet utgjorde ett begränsat sfäriskt rum, inom vilket olika sfärer välvde sig med de olika kända himlakropparna, den ena sfären inuti i den andra, med fixstjärnesfären ytterst och Merkurius´ sfär längst in. Idéen med den sfäriska formen och planeterna som rörde sig i perfekta cirklar, tycks Copernicus aldrig ha ifrågasatt. Han verkade vidhålla uppfattningen om cirkelrörelsen som den perfekta rörelsen som något självklart. 

Den copernicanska teorin eller hypotesen, som han själv kallade den efter grekisk förebild, innebar en detronisering av jorden som världsalltets självklara medelpunkt. Den punkt kring vilket allt annat tänkts kretsa både bokstavligt och bildligt. Den innebar även en degradering av mänskligheten från dess självklara fasta och centrala plats i den gudomliga skapelseordningen. Detta får anses vara något ofantligt och orimligt för den mänskliga självkänsla. Den gamla världsbilden hade inte varit bara geocentrisk utan lika hög grad antropocentrisk. Så enkelt var inte heller Copernicus´ system som man i förstone låtit påskina. Den hade utformats helt ur matematisk synpunkt och hade ingen bakomliggande fysikalisk teori att stöda sig på. I detta avseende var den alltså inget framsteg jämfört med den gamla teorin. 

Copernicus stod på den traditionella aristoteliska fysikens ståndpunkt. Denna är en det sunda förnuftets fysik, där man ännu inte lärt sig abstrahera från en mängd ovidkommande fenomen vid beskrivning av rörelse.  Dessa svårigheter löstes först under 1600-talet genom insatser av t.ex. Galileo och Newton, varvid en fysik som kunde ge en konsekvent och sammanhängande beskrivning av en mångfald disparata fenomen skapades 

Ur astronomisk synpunk medförde den nya synen på planetrörelserna även betydande svårigheter. För att förklara solens rörelse genom zodiaken, en rörelse som ju är en återspegling av jordens rörelse runt solen, var han tvungen att göra jordbanan excentrisk. Han måste även införa epicykelrörelser för planeterna liksom man gjort tidigare. 

I Commentariolis åberopar sig inte Copernicus på några egna observationer utan hans bestämningar grundar sig helt och hållet på de data han funnit i den äldre litteraturen, framför allt på de s.k. Alfonsinska tabellerna från 1200-talet. 

Populärt uppfattat tror man att Copernicus´ teori bestod i att han tänkte sig planeterna rör sig i enkla cirkelbanor runt solen. Man får lätt det intrycket när man ser på Copernicus´ egna illustrationer till sin teori, men så enkelt är det emellertid knappast. Som vi vet är inte planetbanorna cirklar utan ellipser, som Kepler fann något hundratal år senare, då han gjorde sin analys av planetrörelserna utifrån de mätningar som Tycho Brahe tillhandahållit. Dessa mätningar var så noggranna som det överhuvudtaget var möjligt före teleskopets tillkomst. 

En sak som kunde förklaras enkelt utifrån antagandet att planeterna kretsar i banor runt solen var den retrograda rörelsen. Ibland synes en planet stoppa upp i sin framåtgående rörelse, vända och röra sig bakåt under en tid och därefter åter uppta sin framåtgående rörelse. Planeten kommer därigenom att utföra en slinga på himlen sett mot fixstjärnebakgrunden. 

Sin fullständiga teori framlade Copernicus som tidigare nämnts i De revolutionibus orbium coelestium, Libri VI. Den vackert tryckta boken på drygt 400 sidor i stort format är illustrerad med talrika astronomiska bilder i träsnitt. Ganska många exemplar finns bevarade av originalupplagan, som torde ha tryckts i ca. 1000 exemplar. Boken blev ingen försäljningssuccé. En andra upplaga tryckt i Basel utkom 1566 och en tredje upplaga trycktes i Amsterdam 1617. 

Som tidigare omtalats trycktes boken med ett famöst av Copernicus inte auktoriserat företal av Andreas Osiander. Verket lär vara skrivet på ett elegant latin som röjer författarens humanistiska bildning. Det inleds med en dedikation till påve Paulus III. Dåtidens böcker försågs vanligen med en sådan epistel tillägnad någon kyrklig eller världslig dignitär och är vanligen endast en hövlighetsbetygelse i formella och ödmjuka vändningar. Av de sex böckerna är den första mera populärt hållen medan de fem övriga är specialundersökningar riktade till astronomer av facket. 

Följande lilla citat från boken må räcka som exempel på Copernicus´ stundom hänförande bildspråk. Oftast skriver han på nykter och saklig prosa. 
 

Av nutida vetenskapshistoriska framställningar förledes man lätt till att tro att Copernicus´ verk ledde till en omedelbar och het debatt. Så var ingalunda fallet. 

Sanningen är den att det under det närmaste halvseklet efter det att det lämnat pressarna väckte föga uppmärksamhet. Detta berodde kanske främst på dess fackvetenskapliga karaktär. Det var ju först och främst ett verk skrivet för astronomer av facket, vilket Copernicus själv betonade. Många som tog del av verket torde ha nöjt sig med att läsa den första mera populärt hållna delen. 

I det tyska språkområdet var  reaktionerna på det hela negativa både bland katoliker och protestanter. I de länder, t.ex de nordiska, som dominerades kulturellt av det protestantiska Tyskland var reaktionerna snarlika. I Frankrike tog sig motviljan starka uttryck i flera uttalanden från landets intellektuella elit, t.ex. i uttalanden från Jean Bodin och Pierre de la Ramée. 

En helt annan bild visar England, som var det enda område där det copernicanska systemet tycks ha haft någon egentlig framgång vid den här tiden. Systemet fick en inflytelserik och vältalig förespråkare i astronomen Thomas Digges. I sin bok A Perfit Description of the Caelestial Orbes According to the Most Aunciene Doctrine of the Pyrhagoreans lately Revived by Copernicus and by Geometricall Demonstrations approued, som egentligen publicerades som ett bihang till hans faders Leonard Digges´ Prognostication Euerlasting år 1576, förfäktade Thomas Digges det copernicanska systemets överlägsenhet. Egentligen hade Thomas Digges ytterligare utvidgat systemet genom att hävda existensen av ett obegränsat universum. 

I allmänhet verkar man i början ha ansett att de tankar som framförts av Copernicus inte angick kyrkan och trons grundvalar utan var den världliga vetenskapens interna angelägenhet. Det är ett ofta påpekat faktum att boken inte uppfördes på listan över förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, förrän 1616 och då på grund av Galileos kontroverser med den romersk-katolska kyrkan. 

Det mest genomgripande försöket att återföra jorden till sin plats i alltets centrum gjordes av Tycho Brahe. Det system som denne introducerade är matematiskt ekvivalent med Copernicus´. En av anledningarna till att Tycho inte kunde acceptera Copernicus´ system var att han inte kunde mäta någon årlig parallax för fixstjärnorna. Detta argument med den årliga parallaxen hade använts redan mot Aristarchos. Med parallax menar man den vinkel som blir mellan synlinjerna till ett föremål sett från två olika platser. Med den årliga parallaxen menar man den synvinkel jordbanans radie skulle uppta om man såge den från det avstånd varpå stjärnan befinner sig. Frånvaron av parallaxvinkel medförde att stjärnan skulle befinna sig på ett otroligt avstånd med hänsyn till den noggrannhet varmed Tycho kunde mäta. Stjärnparallaxer mättes för första gången 1838. Copernicus´ system kom att allmänt accepteras först när man kunde förena astronomin med en allmän fysikalisk teori för planetrörelserna.