OHS BRUK

Järnbrukstiden.

OHS BRUK ligger vid sjön RUSKENS sydspets, drygt 2 mil öster om Värnamo.
Det tillhör Värnamo kommun och Gällaryds församling.
Första gången OHS omnämns i skrift är 1593 vid Uppsala möte, då bonden och nämndemannen PEDER ERICSSON undertecknade ett dokument. OHS ägdes och förvaltades av kronan.
1661 såldes OHS till holländaren CHRISTIAN HEMPEL och blev ett berustat säteri med en rotering om åtta man. Sju år senare lät HEMPEL bygga ett järnbruk med masugn, stångjärnshammare med två härdar och ett manufakturverk. Malm togs från sjöar och myrar i trakten kring OHS, och de stora skogarna erbjöd god tillgång på träkol för eldning av ugnarna.
Järnhanteringen var vid denna tid på stark frammarsch i Sverige, och kring bruket i OHS växte snart ett samhälle upp. Vid masugnen framställdes all slags gjutgods som sedan via ox och hästkärror transporterades till KARLSHAMN där det skeppades vidare till nästan hela Europa.
Den driftige CHRISTIAN HEMPEL dog, och i mitten av 1700-talet övertogs bruket av släkten SILVERSPARRE. Därmed inleddes en period av stagnation och förfall. De sista åren av 1700-talet och det första decenniet av 1800-talet låg verksamheten i det närmaste helt nere. År 1819 såldes bruket på executiv auktion. Hur denna auktion gick till berättas, att högsta budet gavs av en okänd man som var klädd som en luffare. Ingen trodde att denne kunde betala vad han bjudit, och klubban föll på en alltför låg nivå. Luffaren la emellertid upp pengarna kontant. Luffaren visade sig vara ingen mindre än ägaren av LESSEBO BRUK, Bergsrådet JOHAN LORENZ ASCHAN. På detta sätt lurade han till sig bruket för en alltför låg köpesumma. Han satte igång verksamheten igen, och OHS blev åter ett expanderande industrisamhälle.
1830 övertogs bruket av sonen NILS NILSSON ASCHAN. Om honom berättas många historier, mer eller mindre sanna. Han var en företagsam man och drev förutom järnbruket ett intensivt jordbruk, och anlade nya vägar, bl.a. mellan OHS och LAMMHULT. Han var en brukspatron av den gamla maktfullkomliga sorten, och utnyttjade sina arbetare maximalt. Vid masugnen arbetade man kontinuerligt, dagsskiftet var på 13 timmar, och nattskiftet på 11 timmar. Dagsverkarna höll på från tidig dager till kväll, och sedan hade de kanske någon mil att gå hem till torpstället. En yrkesskicklig manufaktursmed kunde få 50 öre för ett dagsverke. Barnarbete var vanligt, och då slogs lönen ihop med faderns. På lönekuvertet kunde det stå 3/4 gossedag af Per á 33 öre.
Med sina stora och barnrika familjer, 8 barn var vanligt, levde arbetarna under ytterst knappa förhållanden. Några familjer hade en ko, som fick beta på brukets ägor. Varje familj hade hushållsgris och potatisland. En viss del av lönen delades ut i stat (lön i form av naturaförmåner) t.ex. ett par stövlar eller matvaror som sill, mjöl och ärtor. Men det förslog inte långt, utan arbetarna fick ta alla chanser att skaffa sig lite extrainkomster. Smederna t.ex. kunde hålla undan lite järn, och av det smida jorbruksredskap, som dom sålde. Ofta ägde transaktionerna rum i Smeaskogen, alldeles utanför bruket. Brukspatron ASCHAN kom denna handel på spåren. Utklädd till bonde, begav han sig till skogen och köpte en del smidesgods, av två smeder. Dagen efter blev dessa uppkallade till patron, och fick omedelbart avsked. Några år efter denna händelse fick smederna tillåtelse att på sin fritid smida s.k. överviktsjärn för egen del.
Patron styrde bruket med järnhand, och den som inte ville finna sig i de hårda villkoren, fick helt enkelt ge sig iväg. För att ytterligare understryka sin suveräna maktställning, lät ASCHAN införa den s.k. "OHSATIDEN". I OHS gick klockan en halvtimma före, och ingen har kunnat se någon vettig mening i det. Denna speciella tid behölls in på 1940-talet, och gamla OHSABOR berättar hur krångligt det var att behöva ha detta i huvudet när de t.ex. skulle ut och åka tåg.
Gjutgodset kördes inte längre till Karlshamn, utan till Jönköping, där det via Vättern och Göta kanal, skeppades vidare ut i Europa. Främst till Holland och Frankrike. Forakarlarna eller Ohsakörarna, som de kallades, var bönder från trakterna kring OHS, som själva höll oxar och vagn. På hemväg från Jönköping hade de last, oftast var det TABERGSMALM. För varje körning fick de två kronor och femtio öre.
Men den tekniska utvecklingen löpte förbi OHS. Nya metoder att framställa smidbart järn med stenkol och nya förädlingsprocesser utvecklades på kontinenten, och de Svenska järnbruken förlorade greppet om världsmarknaden. Mängder av bruk lades ner, och OHSBRUK var inte stort och bärkraftigt nog att överleva den stora bruksdöden. 1867 lades masugnsdriften ner. Arbetarna förlorade möjligheten att tjäna sitt uppehälle i OHS. Järnbruket hade varit hela samhällets kärna, och med dess nedläggning trappades all verksamhet ner.
1881 dog ASCHAN barnlös. Hans änka skänkte bort OHSBRUK till en brorsdotter som gifte sig med en skräddare KLING från Göteborg. Denne KLING hade föga begrepp om hur en egendom som OHS skulle skötas. Han rev ner masugnen och byggde istället ett mejeri. För detta fick han böta 75000 kronor till staten, då det var förbjudet att utan vidare riva en masugn.

EN NY ERA.
År 1893 var OHSBRUK åter till salu. Det är nu släkten BERGLUND tar över. SANNFRID BERGLUND, ägare till sulfitfabriken i Habo i Västergötland, köpte OHSBRUK med syfta att där anlägga en massafabrik.
Byggnadsarbetet påbörjades omedelbart, och efter åren av svält, fanns åter igen möjlighet för folket att få arbete i OHS. Över 200 man sökte arbete. Men endast ett 30-tal kunde beredas plats vid fabriken.
1894 togs den nya fabriken i drift. 1916 dog SANNFRID BERGLUND, och ledningen togs över av hans son ERIK BERGLUND. Bruket och dess befolkning fortsatte att styras med fast patriarkalisk hand, och arbetet vid bruket var hårt och underbetalt. 1950 dog ERIK BERGLUND, och tredje generationen BERGLUND, nu med STIG BERGLUND tog vid.
OHSBRUK såldes 1960 till BILLERUDS AB. Med köpet följde förutom själva sulfitfabriken, arbetarbostäderna, stora jordegendomar och 4623 hektar skog. 1967 gjorde de ett byte med Domänverket. 1978 kom det definitiva beskedet, bruket skulle läggas ner.

BEBYGGELSE.
Herrgården ligger på stranden till sjön RUSKEN, alldeles intill utloppet av OHSÅN. Det är en gul reviterad byggnad i två våningar, med vinkelbyggnad åt sjön. Den är byggd 1779. Stilen är nyklassicism med en grekisk tempelgavel med pelare och pilastrar som medelpunkt.
Källa: BRUKSMUSEET OHSBRUK.

Åter till Johan Petter.  Åter HEMSIDAN.  Läs om Fiskaren